• Julfirande 2008.
  
  
   

• Josef stirrar på Alice - vill också ha en smakbit!	Matte blir så glad över Gordons julklapp!
  Alice sliter upp sina julklappar.	Zzzzzzzz - det var en rolig dag!

  
  Julhelgen firar vi tillsammans med våra fyra hundar. Det är så mysigt att göra det trivsamt, klä granen, tända massor av ljus. I år satt vi ute på den nya inglasade altanen och åt julmiddag. Vi har köpt några värmeelement tillsammans med infravärmen blev det behaglig temperatur. Det blev verkligen stämningsfullt.
  
  Hundarna fullkomligt slet upp sina julklappar, innehållande godsaker!  Gordon blev lite väl ivrig och fick ett papper i halsen så vi fick ingripa. Husse hade köpte en rolig älg som piper till Ida.  Den hade hon jättekul  med, de andra var måttligt  intresserade, tyckte hon var jobbig med sitt busande och pipande! Jippie, kul att retas tyckte Ida. 
   

   
  Skogsluft och motion.
  Juldagen bjöd på vackert väder, några minusgrader och strålande solsken. Vi packade ihop kamera, ryggsäckar, glögg och pepparkakor, hundgodis och åkte ut i skogen för att göra något roligt tillsammans med hundarna. Det blev spår till Gordon, Josef och Alice. Ida fick springa några sträckor rapport.
  
  Vi började med att Per och Ida gick iväg ca 200 meter där han band upp henne endast en mycket kort stund.  Ida kunde se mig skymta  från starten och han sände iväg henne. WOW, vilken fart. Hon passerade ett brett vattenfyllt dike som hon flög över. Det här var roligt, tog inte många sekunder förrän hon var framme och fick äta köttbullar ur en skål vid ryggsäcken. Nu band jag henne några sekunder vid ett träd, men det var inte lätt, hon ville iväg igen. OK, jag tog fram henne till sträckan, Per visade sig långt där borta på den smala stigen. Marsch och hon rusade iväg, fick göra ett nytt tjusigt hopp över det isiga diket, och rusade till Per.  Han skickade iväg henne en tredje gång till mig, samma fart och engagemang. Hon är oerhört snabb, slår nog mamma Alice vad gäller farten.  Det blev en lyckad grundövning. Ida har än så länge mer flockkänsla än Alice, som är mera egensinnig och självständig. Vi skall träna vidare med Ida för att se om inte denna sport passar henne väldigt bra. Mamma Alice är väldigt duktig och vi kan träna två hundar samtidigt.
  
  Spårglädje!

  Så här busig och lycklig var Gordon efter att ha gått sitt spår!

  
  Per lade två rätt så kluriga spår till Gordon och Josef och nu till dagens höjdpunkt. Vilken fantastisk spårhund Gordon är, han älskar detta och drog iväg över stock och sten med stor noggrannhet på lite vingliga bakben. Det bekymrade honom inte ett dugg. Här gällde det att hitta pinnar. Han dök på pinnarna, jätteglad.  Sedan var det full fart iväg igen. Han gick sitt spår klockrent, fann alla pinnar och det gick undan trots usel terräng. På vägen tillbaka skulle han busa med husse, bära pinnarna, bära och ha dragkamp med spårselen. Han var så lycklig och glad, tyckte det var så roligt. Vi  blev riktigt rörda över hans engagemang och glädje. Gordon är gammal , snart 13 år,  men ung i sinnet. Älskar att arbeta. När vi kom hem var han  fortfarande glad och sprallig, skulle tigga mat vid julbordet. Skinka, prinskorv, köttbullar skall det vara. När vi äter silltallriken, ligger han i hallen – inte intressant!  Älskade gubben, han gör oss så glada - varje dag är en gåva tillsammans!
   

  Josef tillbaka efter sitt perfekta spårarbete. Jättelycklig över sin slutpinne!

  Josef fick gå sitt spår, det var ännu lite svårare än Gordons. Josef var lika duktig, han var så motiverad, drog på och fann alla pinnar. Josef är inte så ung han heller,en gubbe på 10 år till sommaren,  men oerhört glad när han får vara med och arbete. Josef är och har alltid varit en spelevink, glad i mat och kan göra stora konster för en liten karamell. Medan han spårade satt både Gordon och Ida och skrek i bilen, ylade lite, för de var så avundsjuka!
  
  Alice fick ett kort spår, vi tränar spårupptag på henne och det gick kanonbra. Hon är så självsäker, är chefen i flocken, och gör alltid ett bra jobb om hon tycker det är roligt och det passar henne.  Alice kan man inte lura, det går hon inte på. Hon är en mycket säker spårhund, men på rapporten kan hon, ensam ute på sträckorna, ibland ha lite annat för sig. Hon kommer då fram på lite längre tider, eller vänder. Då förstår vi att hon har funnit något spännande eller tagit en extra tur i terrängen.
  
  Julen går mot sitt slut, idag annandag jul, har vi dis, fuktigt och lite dimma. En dag då man helst vill vara inne och kura i värmen. T.o.m hundarna föredrar att ligga inne i sofforna eller under borden, där Gordon trivs allra bäst. 
  
  God fortsättning önskar vi våra vänner, såväl två som fyrbenta!
  
   

• Jättekul med ny altan.
  
   

  "Josef håll dig undan, tjejerna är fullkomligt galna"
  	"Kul att vara med och busa även om jag är lite stel i benen"

  Äntligen har vår efterlängtade nya altan blivit klar så vi kan vistas där. Det återstår målning och finish, men det skall Per göra själv. Till hundarnas stora förtjusning har vi haft trevliga snickare här, men jag har tvingats hålla djuren borta. Inte lätt att arbeta med fyra "långnäsor"  ibland spik, sågar och slipmaskiner.
  
  Först rev Per och snickarna ned allt gammalt, lade på nytt tak, samt gjorde klart ramar där glaspartierna skulle sitta. Sedan byggdes en fin trappa runt hela altanen och därefter stod allt stilla tills glaspartierna levererades av ett annat företag. När det var öppet och med trappa runt om tyckte hundarna att det var en alldeles utmärkt lekplats. Det var det roligaste de hade sett på länge, var alldeles vilda av glädje.  Alla fyra, ja t.o.m. Gordon, jagade varandra runt, ut och in. Jag fotograferade dem en dag då de var fullkomligt tokiga, Ida och Alice de flög runt, ut och in.  Gordon och Josef såg lite förskräckta ut till börja med, men jagade dem  och hetsade på så de blev ännu mer uppspelta. Jag hade många goda skratt dessa dagar. Jösses, att de inte skadar sig, men de måste ha god balans och muskulatur.
  
  Efter några veckor så kom dock glasdörrarna, då var det slut på den roliga leken. Därefter var snickarna tillbaka för att färdigställa allting!
   

  "Så här mysigt blev det - men nu busar tjejerna inomhus, suck"
  	"Här får man åtminstone vara ifred och sova, medan regnet öser ned utanför"

  Nu har hundarna bott in sig på altanen. De har kommit på att det är svalt och skönt därute och de kan se allting vad som händer, men slippa bli blöta då det regnar. De njuter av att ligga där och titta. När jag skjuter undan glaspartierna har de roligt, springer ut och in. De lär sig snabbt alla fördelar.
  
  Vi är verkligen nöjda med resultatet, jätteskönt att slippa all blåst och regn. Nu bestämmer vi själva utifrån vädret om vi skall ha altanen öppen eller inte.
  30 november 2008.

• Alice och Josef
  Det är nu slutet av februari 2008 och Alice har löpt för första gången sedan hon fick sina valpar. Gordon har visat starka känslor trots sin ålder av 12 år. Han har varken ätit, sovit och är lite hes när han skäller och ylar. Det tar på krafterna att vara kärlekskrank. Under ett par dagar tog Per med Gordon till jobbet, han fick ligga i bilen under kortare stunder. Då passade han på att protestera och yla med nosen i biltaket. Resultatet blev att han skrapade sönder nosen, ett stort rött köttsår som blödde. Det ljusa taket i bilen såg inte särskilt trevligt ut heller.
  
  Här hemma har dock vår sedan 6 år kastrerade Josef haft riktigt trevligt. Alice utsåg honom till sin partner denna gång och försökte envetet att förföra och invagga honom i kärlekens mysterium. Josef var så glad över uppmärksamheten, mungiporna var ända upp vid öronen, och han försökte verkligen att vara Alice till lags så gott han förmådde. Det blev lite tafatta försök till något som skulle kunna likna parning. Alice var förvånansvärt energisk, även om hon ibland såg rätt uppgiven ut. Josef steppade och såg lycklig ut medan  Ida skuttade runt i trädgården och passade på att leka. Nu fick hon ha alla roliga leksaker för sig själv, ingen av de andra tog dem för henne. De hade ju annat för sig som hon inte riktigt förstod sig på.
  
  Idag, 25 februari, är Alice löp över. Redan igår gav hon Gordon signaler som fick honom att kasta sig åt sidan och hålla sig på behörigt avstånd, även om han ville fortsätta att göra små inviter. Josef däremot var hon väldigt gullig emot - de har alltid varit sådana goda vänner.
  
  Jag tog lite roliga bilder där hundkommunikationen mellan Alice och Josef är tydlig.
  
  "Man får bita ihop - han är då för töntig"!!!

  
  "Suck, Josef här är jag."

• Från 2007

• Collie som sjunger och pratar
  
  
  Collierasen är känd för att vara ljudlig. De "pratar" och "sjunger" mycket, ibland går det över i skall. Men låter gör de och det är en stor del av deras charm. Vi collieälskare tycker mycket om deras kommunikation och önskar bara att det gick att tyda deras språk.
  
  Alice är, precis som Gordon och Josef, mycket pratsam. Hon kan verkligen variera sitt språk, från mörka till ljusa toner, och nu har naturligtvis Ida blivit en lika säker pratkvarn. Ida och Alice håller på dagligen och resonerar, låter som om de sjunger ibland och använder även tassarna som förstärkning. De är så himla gulliga, men högljudda. De kan naturligtvis inte "tala tystare" och gossarna blir ibland så trötta på dessa två pratkvarnar och sångare att de reser sig demonstrativt, ser sura ut och går sin väg.
  
  En dag fann jag dem i soffan i en duett och lyckades ta några bilder. Hade önskat att videokameran varit laddat och klar, men tyvärr inte. Skall försöka få det filmat vid något annat tillfälle.
  
  Så här ser våra söta, glada sångare ut, Ida är 6 månader!  
  
  
  
  
  
  
  
  5 december 2007.

• Ida på äventyr i hagen
  
  Den 8 november 2007 hade äntligen betesdjuren tagits bort från vårt smultronställe - hagen! Här uppe i det inhägnade naturreservatet har alla våra hundar fått sträcka ut, springa och leka, klättra, hoppa över bäckar, gå på spångar och färisten. De senaste åren har man dock, under vår, sommar och höst,  haft kor och några tjurar häruppe. Det är inte så kul att gå med hundar, djuren kan attackera om de blir skrämda. I förra veckan hade de dock tagit bort djuren inför vintern, betet var slut.
  
  Nu kunde vi presentera Ida för detta underbara ställe. Jag tog med alla fyra hundarna upp i hagen. Gordon, Josef och Alice blev så lyckliga - de bara rusade runt, nosade, undersökte. Ida tyckte det var jättekul, hon blev alldeles vild.
  
  Järnvägen går utmed hagen, men det är elstängsel så jag behöver inte oroa mig. Jag ville dock förvissa mig om att inte det var några hål utmed nätet med tanke på vår nyfikna Ida. Vi tog sikte mot den delen av hagen. Det dröjde inte lång stund förrän Alice och Ida visade stort intresse invid nätet. Jag såg på långt håll att det låg någonting på banvallen utanför nätet. Innan jag hann fram hade Ida lyckats få  huvudet genom nätet och halsen blev allt längre. En död hjortkropp som blivit överkörd av tåget  låg där i förruttnelse. Ida skulle minsann försöka få sig ett ben eller köttstycke. Alice var konstigt nog inte lika intresserad av detta kadaver utan lät dottern hållas medan hon undersökte någonting lite längre bort! Gordon och Josef är stadiga herrar och lyssnar på mig - de stod och tittade på.
  
  Jag drog i Ida och försökte "montera" ut henne från nätet. Det var inte lätt för hon höll ett krampaktigt grepp om en gammal skank. Jag fick använda mig av både fötter och händer och kände att jag hade svårt med balansen, dessutom hade jag kameran på magen. Jag tog stöd i strömkabeln som ligger högst upp på nätet, men jäklar de hade inte kopplat bort strömmen. Jag fick mig en rejäl stöt, tappade taget om Ida som fortsatte att äta rutten hjort!
  
  Jag vill ju alltid få bra bilder så naturligtvis tryckte jag av några innan jag slängde ifrån mig kameran och lyckades till sist få Ida därifrån. Nu fick hon till stora protester gå kopplad. Det kunde ligga flera djur utefter järnvägen. Samtidigt hörde jag att Kinnekulletåget var på väg. Ida har aldrig sett eller upplevt dessa tåg dundra förbi , det kan vara skrämmande. Nu var tyvärr Alice lös och befann sig en bit bort, medan Gordon och Josef höll sig i närheten av oss. Jag hade  godis i fickorna som jag plockade fram när tåget kom. Ida blev fascinerad, tittade stort på detta jättelika vidunder som passerade med öronbedövande skrammel och ljud. Med mattes karameller och gossarnas lugn konstaterade hon att detta var väl ingenting konstigt. Tur att hon inte såg vad mamma Alice hade för sig - hon jagade tåget! Det tycker hon är vansinnigt kul och ingenting jag vill att dottern skall lära sig. Nu hade jag inte full koll på läget efter kadaverintermezzot, men allting löste sig bra ändå. Alice kom tillbaka efter sitt race och ville har karameller hon också!
  
  Vi fortsatte vår vandring till den delen av hagen där det är bäckar och nedfallna träd med roliga rotvältor. Här hade Ida jättekul, klättrade på rotvältorna för att undersöka, gick på trädstammarna som låg på marken, eller över vattendragen. Hoppade i bäcken för att bada, hon älskar att smutsa ned sig!
  
  Det blev en härlig dag med mycket nya intryck, speciellt för Ida!
   

Josef letar godis uppe på en rotvälta och Ida vill vara med!	Ida var snabbt uppe och hittade ett hundkex också - mums!!
Ida tog sig över bäcken både genom att hoppa, gå i vattnet samt promenera över trädstammarna.	Ida har funnit ett rejält byte som hon absolut inte ville lämna ifrån sig!

• Ny familjemedlem
   

  Ida ser upp till sin morfar. Han är trygg och beskyddande.

  Josef är så stolt och tar hand om lillasyster.

  Det har varit en hård vår och sommar tycker Gordon och Josef. Först blev Alice parad, vilket jag skrivit om nedan. Hon ville mest vara ifred under dräktigheten. När det var dags för att föda valparna fick Gordon och Josef vara utomhus hela dagen, vi satte upp kompostgaller i huset och de blev väldigt fundersamma på vad vi höll på med. Alice var dessutom ännu mera avvisande och argsint mot dem. När valparna började ge ljud ifrån sig blev de alldeles förskräckta - usch sådant väsen tyckte de båda herrarna och försökte att finna ro så långt bort som möjligt. När valparna blivit lite större tillät Alice att de fick komma in i sovrummet och titta på dem, men både Gordon och Josef var så blyga, de kastade en snabb blick och gick snabbt ut igen. Det var inget som roade dem. Alice var nöjd, nu hade hon satt dem på plats och kände sig säker över att de inte skulle göra hennes älskade guldklimpar något.
  
  När vi flyttade ut valparna i köket blev de ännu mer högljudda och bråkade. Nu var ju Gordon och Josef tvungna att passera förbi deras hage på väg ut i trädgården, men det gjorde de snabbt, tittade inte ens åt valparna. Till allt elände serverades dessutom maten i köket. Herregud, skall vi behöva äta i detta oväsen undrade de. Valparna var inte sena att lära sig att det var mat på gång och "levde rövare" så vi fick flytta matplatsen till hallen.
  
  Naturligtvis noterade även valparna att Gordon och Josef hade brått förbi deras hage och blev riktiga terrorister mot våra två grabbar. De retade dem, skällde och slängde sig mot kompostgallren varvid Gordon och Josef till slut blev riktiga "surgubbar", speciellt Josef som inte gick undan utan minsann skulle sätta dem på plats. Då kom dock Alice som en polis och blängde. Fy för den lede - vad skall vi ha de här gapiga små ligisterna i huset för, undrade våra lugna och fredliga pensionärer.
  
  Gordon och Josef tillbringade sina dagar i trädgården för sig själva och förstod inte alls varför deras glada och roliga Alice blivit så allvarsam och vaktade de här små huliganerna som bara var otrevliga mot dem. Och inte hade matte och husse tid för grabbarna heller, utan fjäskade med de där små svarta bråkstakarna som slogs, kissade, bajsade och rev ned halva huset. Trädgården skall vi inte tala om - där var det ett skränigt tivoli. På andra sidan huset kunde Gordon och Josef sova och ha det lite skönt, men nyfikne Josef kunde ändå inte låta bli att komma fram till nätet och titta, speciellt då det var fika och mat på gång. Naturligtvis passade valparna då på att retas med honom.
  
  Gordon höll sig så långt bort som möjligt och på promenaderna ville han inte gå tillbaka hem. Stod ute på gatan och såg ut som att han ville rymma hemifrån.  När valparna började härja i köket klockan fyra - fem på morgonen hoppade Gordon upp i min säng och ville ligga under täcket, nära mig - "matte, rädda mig om jag blir överfallen, jag är inte så ung längre och lite stel i lederna på morgonen". Då hade vi en liten fin mysstund, valparnas morfar och jag, medan husse tog hand om de hungriga huliganerna.
  
  När valparna var sex-sju veckor reste vi till Götene Brukshundklubb och släppte ut dem på appellplanen tillsammans med först Josef sedan Gordon. Nu började de förstå att det var små roliga varelser som man faktiskt kunde leka med. Alice blev också lite trevligare mot gubbarna när hon märkte att de var bussiga mot hennes småttingar.
  
  Första dagen efter att syskonen åkt till sina familjer lät vi Ida få vara tillsammans med först Gordon, sedan Josef. Det tog några dagar sedan kunde vi ha flocken tillsammans. Gordon och Josef accepterar Ida och nu efter några veckor är de riktigt omtänksamma och t.o.m. vaktar henne mot andra angripare både hemma och på promenaderna. Hon får ligga intill dem - men bara om hon är lugn och inte skäller och gapar. Ida visar att hon föredrar morfar Gordon, han har blivit lite idol. Hon vill ligga på samma madrass under trappan om han går därifrån, eller så ligger hon bredvid. När vi går promenad så skuttar hon bredvid Gordon och gör samma saker, nosar i samma torva. De har lekt lite med pinnar.
  Josef blir då lite avundsjuk och försöker att göra något som fångar hennes och Alice uppmärksamhet.
  
  En dag i veckan tog jag med Josef och Ida på promenad ned till sjön. Vädret är varmt och skönt och Josef gillar att bada så jag tänkte han blir nog glad att lära Ida att leka i vatten. Det blev en succé - oj så roligt de hade vid bryggan och i vattnet. Josef var stolt som en tupp över att ha Ida vid sin sida på den smala bryggan. När hon först tvekade att hoppa ned i vattnet gick han flera gånger upp och ned för att visa henne - det såg så gulligt och omtänksamt ut. Josef är en goding och jag är övertygad om att han och Ida kommer att bli jättefina kamrater, men Josef behöver bara lite tid på sig. Han är i vanliga fall en gladlynt, snäll kastrerad hane som är lägst i rang här i flocken, nu lär han bli nummer fyra när Ida växer upp. Så är det grymma djurlivet.
  
  Flocken  fungerar  bättre för varje dag - de lär känna varandra och börjar att ha riktigt kul tillsammans. De här härliga bilderna är tagna senaste dagarna,  Ida är 11½ till 12 veckor.
   

  Alice leker väldigt mycket med Ida samtidigt som hon fostrar henne.
  Det blir mycket kamplekar............!!!
  Morfar Gordon vill vara med och leka ibland!	Ojoj, den här stenen är för liten - strax plumsar de i!

  
  Gudrun / 29 augusti 2007

• Gordon uppvaktar
  
  
  När vi kom hem från Danmark var Alice nyparad och i slutskedet av sitt löp. På påskdagen hämtade vi hem Gordon och Josef från Hundpensionatet. Josef blev väldigt glad över att träffa Alice, han är kastrerad och bara glad och god, ville leka och fjäska. Det blev ett kärt möte mellan dem. Det var värre för pappa Gordon, som naturligtvis kände mycket väl i vilket tillstånd Alice var. Han blev alldeles "galen", skrek och tjöt och ville vara nära Alice. Vi fick dela av huset och hundgården, han var minst orolig om han åtminstone såg henne. Alice var naturligtvis inte ett dugg intresserad av denna intensiva uppvaktning. Det blev inte mycket sovet natten mellan påskdagen och annandagen.
  
  Gordon hade lugnat ned sig lite fram på eftermiddagen och vi beslöt att ta en gemensam promenad och låta Alice själv få säga ifrån. Det blev hårda tag för stackars Gordon, som gjorde sig så stor och fin - som en riktig påsktupp. Alice och Gordons hundspråk har jag till viss del fångat i några bilder nedan.
  
  Det är inte lätt att vara på friarstråt, men nu är allt lugnt igen. Gordon är dödstrött efter först en vecka på hundpensionat där han skulle hålla reda på allting och sin son Josef, sedan komma hem till denna intensiva uppvaktning utan mat och sömn. Han förstår inte att han är inne på sitt 12:e levnadsår och är pensionär.

  Det känns lockande.....	..nej, hon visar tänderna, men jag  ger inte upp så lätt!
  OjOjOj, där tar hon ton....	....och här är det bäst att fly...
  Efter en stund i hundgården får jag lägga om taktiken, göra mig stor och fin......	... hon brukar ju vilja leka!!!!
  Hon var inte intresserad av det heller...	...vilken surpuppa!!!!!

Annandag påsk 9 april 2007

• En snabb sprinter
  
  Kinnekullebanan går utmed hagen uppe på kleven. Våra hundar är så vana vid att tåget dundrar förbi i hög hastighet, tutar ibland för vilda djur. När vi är uppe i hagen för att promenera eller träna brukar tåget alltid vid något tillfälle passera.
  
  I går var ett sådant tillfälle. Vi befann oss alldeles invid staketet utmed rälsen och jag hade kameran med för att få lite härliga bilder på hundarna som lekte med varandra. Alice gillar tåget, vill gärna springa bredvid det och hör tåget långt innan vi uppmärksammar det. Det gäller för oss att ha god timing, vara steget före, då står hon och intresserat iakttar tåget då det passerar.
  
  Nu var jag inte med på noterna så mitt i leken med Gordon och Josef, gör hon en rivstart och får upp en otroligt hastighet utmed den öppna hagen för att, som hon tror hålla samma hastighet som tåget. Att vissla och ropa stanna i detta ögonblick är inte tänkbart, det är öronbedövande när tåget passerar.
  
  När tåget är ur synhåll, vänder hon tillbaka till oss med samma höga hastighet och naturligtvis vill jag berömma henne för att hon kommer tillbaka på kommando, även om hon varit olydig och jagat tåget!
  
  
  
  
  
  Alice älskar att springa - det är livet!
   

  15 februari 2007

• Upptäcktsfärd efter stormen "Per"
   

  Så spännande och vilken utsikt....!!!!!

Stormen, den 14 januari 2007,  med orkanbyar ute på Vänern gjorde stor skada här runt omkring. När det var som värst vågade vi inte vistas ute.  I vår trädgård välte en stor tall. Vilken tur att den inte träffade huset. Ett par dagar efter att det lugnat ned sig gav vi oss ut på upptäcktsfärd i omgivningarna. Skogsvårdsexperter varnade för nedfallna träd och rotvältor. De kan vara i spänn och man kan råka riktigt illa ut så vi tog det försiktigt.

Tallen i trädgården låg säkert, den var stor och stabil och kunde inte rubbas! Naturligtvis var det oerhört roligt för hundarna att inspektera denna fura. Den har varit ett gömställe i alla år för fåglar men framförallt ekorrar. Hur många gånger har inte hundarna stått på bakbenen mot tallen och varit förbannade för att de inte kunnat klättra upp efter de retfulla ekorrarna. De springer över gräsmattan framför hundarna, rusar upp för stammarna, hoppar mellan tallarna och sitter där uppe på grenarna och smackar! Riktiga retstickor precis som Piff och Puff i Disneys film, där stackars Pluto får bära skulden för allt som händer. 

Nu minsann skulle denna tall granskas i detalj. Det luktar naturligtvis jättegott utmed stammen och uppe i tallkronan som delvis låg på backen. Alice, vår lilla bergsklättrare, sprang på stammen och tog sig så långt upp som gick. Den lutade mot en annan fura och det blev ganska högt över marken. Detta var ett äventyr, hon hade så roligt!!! Gordon drog loss grenar som han lekte med, medan Josef (som inte kom med på bild) höll sig inne i tallriset i kronan där han hoppades finna något gott att tugga i sig.

Per har redan börjat att kvista tallen och till helgen blir det ytterligare skogsarbete! Per får röja upp efter "Per"!! Fast hundarna kommer att sakna sin nya lekplats.

 

• Spacegirl - Alice bjuder på show!
   

Jag har med stor spänning följt rapporteringen och bilderna från rymden under årets sista dagar 2006. Då kommer jag osökt att tänka på vår egen rymdflicka som älskar att sväva fram genom luften.  Det är inte en dag utan att hon ägnar sig åt detta nöje om hon får tillfälle. När hon springer rapport gör hon också sina luftfärder för att komma snabbt och enkelt fram, förmodligen ser hon bättre vad som finns framför henne!

Det har regnat väldigt mycket under lång tid och vattnet har stigit i Vänern. Naturligtvis kommer mycket vatten  från Kinnekulle och rinner ned för bergssluttningarna och de branta klipporna som vi har här ca 500 meter från vår bostad. Här bildas också breda djupa diken med vatten. I denna terräng älskar våra hundar att leka och det är här som Alice har sitt lystmäte.

Jag tar med kameran och låter hundarna har roligt - då får jag dessa härliga bilder som nästan ser ut att vara montage. Men jag försäkrar att det är äkta vara! 

Vi har väntat på att få lite snö till jul, men får vad jag förstår nöja oss med en grön jul i år.  I veckan, mellan regnskurarna, gjorde vi en fotoexpedition till kleven norrut. Det blev en rolig med blöt utflykt. Gordon fick ta det lite lugnare, vilket inte var populärt, han har sträckt en sena och är lite stel i ena frambenet. Inte så konstigt, han tror att han kan göra sina snabba race som en unghund. Men Alice lyckades få med sig Josef som försökte sig på några luftfärder. Tyvärr hade han lite otur, en lång björnbärsslinga med hullingar fastnade i hans yviga päls och blev till en snara. Det blev tvärstopp och ett magplask! Synnerligen snopen kom han upp ur diket, ruskade på sig och jag fick hjälpa honom att bli fri från sin snara. Det var inte helt enkelt, men sedan var han en glad och lekfull gosse igen till Alice stora förtjusning!  
 

Kolla Alice, jag kan också......	.........hundan - det blev ett magplask! Var kom den där snaran ifrån?

• Från 2006
   

• Hundspråk och humor

Att leva tillsammans med en hundflock är en stor glädje. Inte bara att träna och göra trevliga saker tillsammans med. Man lär sig också deras hundspråk som ger en många härliga skratt. Jag tycker det är så roligt när Alice, Gordon och Josef leker tillsammans, de kommunicerar hela tiden med kroppen och blicken. Här har jag fångat några riktigt roliga bilder som vi bjuder på som "julkarameller".

En glädjefull God Jul 2006.
 

 

Kuling du är en pojkspoling - jag har varit och parat mig med en riktig gentleman så du vet det!

Att ni aldrig hör - GRABBAR!

• På äventyr till Finland
  

För Alice blev det en lång spännande resa,  ensam tillsammans med matte och husse. Alice är väldigt förtjust i att åka bil vilket naturligtvis är en stor fördel med nästan 100 mils bilresa, enkel tur. Däremot har Alice aldrig varit ombord på någon båt. Vi reste hemifrån  i god tid, Viking lines färja  gick från Stockholm vid åttatiden på kvällen den 20 juli 2006. Strax innan Stockholm, vid Taxinge, stannade vi drygt en timma, åt mat och rastade Alice ordentligt inför den 11 timmar långa båtresan.

Vi åkte  ombord på färjan och sökte oss upp till vår fina hytt med havsutsikt. Alice följde glatt med, det var mycket folk, rörigt och en del hundar. En hane upptäckte att Alice luktade gott, den gossen blev utskälld och fick en ful grimas!  Vi letade oss snabbt ut på däck för att njuta av Stockholms skärgård denna soliga sköna sommarkväll. Vi tog med Alice nya bur, ett par sköna stolar och hittade en skön plats där vi hade bra utsikt och lite vindskyddat. Alice fann sig mycket väl tillrätta i sin bur med "taklucka", men var väldigt nyfiken på alla som passerade.  När någon stannade för att titta och hälsa på henne hoppade hon upp och "pratade".  Ombord fanns ett stort ressällskap från Japan med en engelsktalande guide. Många hade kameror och Alice blev flitigt fotograferad. Både japanerna och Alice som poserade glatt hade riktigt kul.

Ute på däck fanns en liten hundtoalett, en "kiss och bajslåda" där man kunde fälla upp ett lock!!  Här var det tänkt att hundar skulle uträtta sina behov!!  Vi försökte få Alice att gå på denna toalett. Hon hoppade i lådan och stod där och såg riktigt förnärmad ut!  "Det var det dummaste jag varit med om" , sade Alice och hoppade  raskt ur lådan igen. Nej, en fin dam som Alice höll sig allt i över 11 timmar hellre än att sätta sig i denna låda eller ute på däck, där hanhundarna pinkade på stolpar och annat.
 

Hundtoalett!

"Usch så äckligt, pinka här, aldrig i livet....."

Efter en god natts sömn, vi var alla trötta efter resan väcktes vi tidigt i ottan. Båten var framme i Turku (Åbo) och vi fick gå ned till vår bil för att komma iland. Vi stannade direkt vid den stora slottsparken i Turku, alldeles invid färjeterminalen. Alice fullkomligt rusade ut till gräsmattan - oj vad skönt att få kissa och bajsa på fint nyklippt gräs!!

Nu startade vår bilresa på 50 mil till Vinski i Punkaharju! Det blev ett kärt möte, de lärde känna varandra, lekte och nojsade. Efter en vecka, parning och trevlig gemenskap startade vi den långa hemresan, 100 mil, 11 timmars båtresa med Viking line (inte pinka i den avskyvärda hundtoaletten). När vi kom hem till Blomberg klockan ett på natten hade vi varit på resande fot i 30 timmar och endast sovit några timmar i bilen och ett par timmar i hytten när vi steg ombord på morgonen. Vi stupade i säng och sov hårt, dock hade vi väckarklockan ställd tidigt för vi längtade så efter våra gossar Gordon och Josef. De var på hundpensionat i Töreboda och blev mycket väl omhändertagna av Susanne.

Vi trodde att det skulle bli ett kärt möte mellan hundarna och nog var Josef och speciellt Gordon mycket glada över att få träffa Alice, men den "kärleken" var inte besvarad! Alice hade parat sig och var inte intresserad av mera uppvaktning, bara de tittade åt rumpan visade hon hela garnityret. Gordon ville inte ge upp så lätt, sprang runt henne och gnällde. Det retade henne rejält,  jagade iväg honom, morrade och klippte med käften som en krokodil! Den stackars kastrerade Josef som råkade vara i närheten och bara ville vara lite vänlig välte hon ner på rygg, ställde sig över, morrade och skällde ut såpass att han höll sig flera meter ifrån Alice ett par dagar tills löpet var helt över. Även Gordon insåg allvaret i hennes protester! Hundspråket är tydligt och intressant att läsa!! Efter ett par dagar blev de jättegoda vänner igen och allt var som vanligt förutom att Alice ville och vill fortfarande vara för sig själv, fundera lite över livet och känna efter vad som händer i kroppen.

2006-09-07. Vi har alla sett alla fram emot ljuvliga valpar, Alice har förberett sig väl för att bli en bra mamma, men naturen vill något annat! Hon har inga valpar i magen - hon är endast skendräktig. Naturligtvis är vi väldigt ledsna över detta, men får ta nya tag.

Tack Anna-Mari Lammi på Cesamen Rough Collie i Finland för din gästfrihet.
Vi hade en jättefin vecka i stugan vid sjön. Vinski och Alice tyckte mycket om  varandra, är väldigt lika  och vi har in i det sista hoppats på att de skulle få fina vackra valpar tillsammans.
 

• Ormar till förskräckelse

Veckan som gått har varit ett enda stort ormäventyr. När solen och majvärmen kom var det inte bara vi människor som flyttade ut och njöt av solgasset. Det har alla ormarna gjort också. Jag visste inte att vi hade så mycket ormar omkring oss. De är ju skygga varelser men Alice är tyvärr alldeles för intresserad av dessa långa kräldjur och nosar upp ett antal varje dag.

En dag fann hon först ett par snokar nere vid vattnet, jagade ut dem i sjön och tyckte det var väldigt kul och spännande. På vägen hem dök hon i buskarna igen efter flera av dessa ringlande varelser. Väl hemma i trädgården hoppades jag få lite lugn och ro. Jag är faktiskt rädd för ormar, har tidigare haft fobi men har tvingats övervinna detta pga Alice passion för ormar.

Jag satte mig på altanen för att njuta av solen och en kopp kaffe när Alice ställer sig vid stängslet som omringar hundgården och studsar, viftar intensivt på svanen och skäller. Herregud, tänkte jag en snok till och går mot Alice för att återigen säga till henne att jag inte uppskattar hennes tilltag.  Till min stora förskräckelse ligger där utanför ,ca 30 cm framför oss , en lång huggorm. Måste ha varit en hane ute på friarstråt iklädd sin "frack". Huggormen var svart och nästan vit. Jag hade kameran liggande på altanbordet så jag förevigade den stiliga ormen samtidigt som jag drog den motvilliga Alice därifrån.

Pulsen slog hårt, detta var otäckt. Per var på resa till Danmark men fanns på mobiltelefonen som tur var så jag hade någon att tala med. Medan vi talas vid börjar Alice göra nya "sorkhopp" och skälla igen. Inte en orm till säger jag till min käre make i telefonen!! Vad får jag se? Jo, en svart orm, måste ha varit en snok, som ringlade sig igenom en gles hasselbuske inne i trädgården/hundgården för att fly från Alice uppvaktning!!!

Det är inte trevligt att ha huggormar, ja inte snokar heller för den delen, så nära inpå huset och inne i trädgården.
 

Sommaren 2006.

• Isgrottor och rovdjur

Om några dagar skall vi ställa om klockorna till sommartid ( 26 mars)  men vi har fortfarande vinter med snö, is och kyla. Vi får nöja oss med långa promenader ute på isen, även om vi längtar efter våren.

Det har bildats en del isgrottor som hundarna tycker är kul att undersöka. Jag har slängt in lite godbitar så att de får tillfälle att aktivera sig. De går in för sina uppgifter med stor energi, tycker det är jätteroligt.

Här inne finns intressanta dofter och karameller..........

......hmm, hon har allt fördel att vara så liten, tycker Josef

Alice, som gärna tar sig ganska så långa turer på egen hand, hittar alltid något mera spännande. En dag stod hon ute vid en ö som ligger en bit ut i Vänern, där fåglar häckar om våren. Havsörnen har t.o.m. varit synlig här. Alice ville inte komma tillbaka till oss, varför jag gick dit för att se vad hon nu funnit! Döm om min förvåning när jag såg  "bytet"  hon funnit. Ett dödd rådjur utan huvud och där djur fått ett skrovmål.  Runt kadavret fanns mycket stora tassar  efter något rovdjur. Vi är ganska säkra på att det hade dödats av ett lodjur som vi vet finns här i trakten. Det kan knappats ha varit en varg, även om den lär finnas några mil bort.

Alice som tyvärr brukar smaka på sina byten, såg mycket andäktig ut, nosade över det döda djuret noga. Jag hade kameran på magen och tog några bilder. Jag fick ta Alice i koppel och släpa henne därifrån, medan Josef och Gordon inte var ett dugg intresserade av att gå fram och inspektera detta djur som förmodligen luktade "rovdjur". De höll sig på avstånd.

 

Mars 2006

• Kul ute på Vänerns is

Under januari och första dagarna i februari 2006 har det varit kallt och vi har haft fantastiskt vackra vinterdagar ute på Vänerns is. Vissa dagar har det snöat och även blåst så nog har det varierat var man har kunnat  gå utan att ramla i vakar. Hundarna gillar dessa stora vidder och älskar att springa och jaga varandra. Det finns spår av räv och andra djur i snön som på vissa ställen ligger ovanpå isen.

Ett par strålande dagar kunde vi ta oss ganska långt ut på sjön, det var tjock is och många skridskoåkare som tog tillfället i akt att njuta.


 Jag hade ryggsäck med kaffe, bullar och grisknorrar till hundarna. Där satt vi i solen långt ute på Vänerns is, mumsade och hade det underbart skönt.

• Från 2005

• Snöstorm och minkar.

Ett snöoväder kom in över Vänern och Blomberg. Hundarna gillar snö så vi gav oss ut på vår vanliga promenad. Naturligtvis var vi nyfikna och begav oss ned till sjön, där det blåste kalla nordanvindar. Det var snöstorm. Älgarna har vi inte sett till på minst en vecka, men nu fanns andra spännande dofter. Hundarna följde rävspåren, men ute på klipporna fanns andra goda lukter. Alice som älskar allt som går att jaga, blev otroligt intresserad av gömslena i de stora stenarna/klipporna nere vid sjön. Jag vet sedan tidigare att där finns så här års minkar och nog lyckades hon hitta en liten mink som fräste inne i en håla.

Bilden till höger: "Kom får ni se, här under stenen finns minkar..."




 

Jag försökte att filma och fotografera men vinden pinade, fingrarna blev till istappar  och snön nästan förstörde kameran. Några bilder och en liten film blev det trots allt.  Vi blev ordentligt frusna, hundarna ville in och slicka bort sina isklumpar i tassarna samt kura ihop sig i soffor och sängar.

Film: Minkjakt
   
December 2005